Jag är utbildad civilekonom, men istället för redovisning kom mitt yrkesliv att handla om utveckling av system- och organisationer, projektledning och utbildning, främst inom industin, men även inom tjänsteorganisationer. Efter arton år som anställd i ett större industriföretag, startade jag eget företag inom konsultbranschen med främst projektledning som affärsidé. Numera njuter jag av tiden som pensionär och kan engagera mig i sådant jag tidigare inte hann med. Jag trivs i naturen, plockar gärna bär och svamp, fiskar framförallt i fjällen. Intresset för fjällen började med föräldrarna. Pappa byggde en liten stuga i början på 60-talet, som utvecklats allt eftersom och fjällintresset har förts över till barn och barnbarn.
Min familj består av man, barn, barnbarn och två bröder. Arbetet, familjen och olika engagemang har tagit stor del av min vuxna tid, men länge bar jag på en längtan efter att ta reda på lite mer om min släkt och dess historia. I slutet av 1900-talet tog jag tag i min längtan, började intervjua de gamla som fortfarande levde, samla på mig foton, tidningsartiklar. Ganska snart försökte jag sätta mig in i traditionell släktforskning via främst kyrkböcker.
En bit in på 2000-talet hade jag kommit så långt i mina efterforskningar, upptäckt så många fascinerande levnadsöden att jag kände ett starkt behov av att dokumentera och dela med mig till andra. Behovet att skriva ner och förmedla kom alltmer att kännas som ett kall.
Jag försökte lära mig ”hur man skriver”, tvekade länge mellan faktabok och roman. Till slut blev resultatet två historiska romaner. Att välja romanformen ”tvingade” mig att forska även om den tidens historia. Vad var det för värld mina anfäder levde i? Vilka var livsvillkoren? Vad hände i de närmsta byarna, i Sverige och i världen. Det blev en mycket intressant resa.
Mina två romaner:
- Som linets styrka
- En väg att vandra
Mina föräldrar
Pappa, Alvar Edlund, föddes 1914 i Landsjö, Arnäs, träffade mamma Valborg Olsson, född i Högbyn, Arnäs 1919, genom Elimförsamlingen ungefär år 1937. Kapellet i Högbyn blev en naturlig mötesplats, men de möttes även i kyrkan i stan. Pappa kom från ett torparhem och var van vid knappa förhållanden. Mamma växte upp i ett bondehem med bättre ekonomiska förutsättningar, men hon liksom hela familjen fick arbeta hårt, både med hushållsarbete och ute vid skördetid. Mamma och pappa började sällskapa under 1938. Till kapellet cyklade de från stan dit båda flyttade ungefär 1938.
I augusti 1942 gifte de sig och flyttade till gemensamt hem i Brösta, visserligen en liten vindsvåning, men ändå något eget. Omständigheterna var knapra och de fick leva sparsamt. Vid den tiden arbetade pappa på lasarettet som vaktmästare. Han har berättat att han tog vara på mjölsäcker av vilka mamma sydde lakan. Alvar lärde sig till byggnadssnickare. Valborg hade arbetat som hembiträde i “finare” hem, i Mattjäl och i stan, även tagit hand om barn. Efter giftemålet var hennes roll främst hemmafruns. Ibland tog hon på sig sitt vita förkläde till den svarta klänningen och hjälpte till vid kalas i “finare” familjer. Hon älskade att väva och handarbetade, stickade kläder till oss alla.
Under krigsåren blev pappa inkallad och placerad på olika platser i landet – Gotland, Skellefteå och Boden -. I Skellefteå arbetade han med reparationer av kyrkstugor i “bonnstan”. I Boden lärde han sig till brandman. Pappa hade gjort vapenfri värnplikt, men skulle utan vapen göra samhällstjänst under krigsåren. År 1945 föddes första barnet, Kent. Pappa försökte få permission, men nekades åka hem till barnets födelse. Andra barnet, jag, föddes året därpå i oktober. Moster Gertrud har berättat att hon fick ta hand om Kent medan mamma låg på sjukhus, ett stort ansvar kändes det som, endast 17 år gammal. Samtidigt som mamma var höggravid kämpade pappa för att få byggnadstillstånd för det hus båda planerat i Lugnvik, ca 2 km från stadens centrum. Dagen efter det att min födelse var alla papper klara.
